,_Amrum.jpg)
Stann- och strykfåglar
Skillnaden mellan stannfåglar och strykfåglar är många gånger flytande. Allmänt menar man att stannfåglar stannar inom det egna häckningsområdet hela året. Strykfåglar lämnar sina häckningsområden (utom i häckningstid) och söker sig till andra, närbelägna områden. De håller sig dock vanligen till samma geografiska område, vilket flyttfåglar inte gör.
Exempel på strykfåglar är domherre, björktrast och gulsparv. Många arter, som exempelvis knölsvanen, flyttar inte längre än vad rådande väderleksförhållanden tvingar dem till.
Invasionsarter
Till de fåglar som kan ses vintertid hör även invasionsarterna eller invasionsflyttarna. Flyttningen dikteras i hög grad av att deras huvudsakliga näringskälla fluktuerar eller kanske helt uteblir, och de tvingas uppsöka andra geografiska områden där deras föda finns.
Om till exempel tillgången på cembratallfrön i Sibirien är god så är de smalnäbbade nötkråkorna stationära där. Men om det är ont om frön eller om det inte finns någr alls så utvandrar de och når olika långt, allt efter frötillgången i de trakter de uppsöker. (Numera vet vi att de smalnäbbade nötkråkorna har en mycket varierad diet, men frötillgången verkar vara den styrande faktorn för migrationen.)
Motsvarande gäller för till exempel mindre korsnäbb, svartmes och större hackspett vilka är mer eller mindre näringsspecialister på granfrön, sidensvans och tallbit som oftast äter rönnbär, bändelkorsnäbb vars huvudföda är lärkträdsfrön, eller nötskrika som gärna tar ekollon.
En annan sorts invasionsarter representeras av fågelarter för vilka näringstillgången under häckningstiden kraftigt varierar mellan olika år. Det medför att ungfågelproduktionen varierar dramatiskt mellan olika år liksom även antalet höstflyttande individer. Exempel på denna flyttningsvariant är vissa specialiserade gnagarkonsumenter som fjällvråk, fjällabb, pärluggla och hökuggla.
"Vinterfåglar inpå knuten"
Sveriges Ornitologiska förening anordnar varje år en räkning av fåglar vid fågelborden, "Vinterfåglar inpå knuten" som alla kan vara med i. Resultatet från räkningen i januari 2013 visar att talgoxen regerar som den vanligaste arten vid fågelbordet. Därefter kommer blåmes och pilfink.
Mata vinterfåglar
Den som väljer att mata fåglar under vintern får gott om tillfällen att studera dem på nära håll.
Antal arter under vinterperioden
I hela landet ses under januari månad drygt 200 olika arter. Ytterligare cirka hundratalet fågelarter observeras sedan under vinterperioden innan flyttfåglarna börjar anlända.
Vissa arter är allmänna övervintrare, medan andra är ovanligare och en del rent tillfälliga. Även hos de allmänt övervintrande arterna finns det individer som flyttar från Sverige.
Av de ovanliga eller tillfälliga arterna som övervintrar är merparten oftast flyttfåglar. Självklart är det fler arter som stannar kvar över vintern i södra Sverige och på västkusten, och skillnaderna i antalet arter kan vara stora om man ser till hela landet.
Några vanliga fågelarter under vinterperioden
Björktrast, Turdus pilaris
Blåmes, Parus caeruleus
Domherre, Pyrrhula pyrrhula
Fasan, Phasianus colchicus
Fiskmås, Larus canus
Gråsparv, Passer domesticus
Gråtrut, Larus argentatus
Gräsand, Anas platyrhynchos
Grönfink, Carduelis chloris
Gröngöling, Picus viridis
Gulsparv, Emberiza citrinella
Havsörn,Haliaeetus albicilla
Kaja, Corvus monedula
Kattuggla, Strix aluco
Koltrast, Turdus merula
Kråka, Corvus corone
Kungsfågel, Regulus regulus
Nötskrika, Garrulus glandarius
Nötväcka, Sitta europaea
Orre, Tetrao tetrix
Pilfink, Passer montanus
Sidensvans, Bombycilla garrulus (invasionsart)
Skata, Pica pica
Skrattmås, Larus ridibundus
Sparvhök, Accipiter nisus
Spillkråka, Dryocopus martius
Stjärtmes, Aegithalos caudatus
Strömstare, Cinclus cinclus
Större hackspett, Dendrocopus major
Svartmes, Parus ater
Talgoxe, Parus major
Tallbit, Pinicola enucleator (invasionsart)
Tamduva, Columba livia (domesticerad)
Tjäder, Tetrao urogallus
Tofsmes, Parus cristatus
Trädkrypare, Certhia familiaris
